Inte för att den här bloggen använts något mer sen detta bildarbete blev avslutat, plus att ingen förutom ett fåtal klasskamrater och mina underbara lärare har läst den, men jag måste jag ändå göra ett litet inlägg som passar bra in i sammanhanget: studentdag den 5:e. Det är sorgligt. Mycket sorgligt faktiskt. Jag blir jättevedmodig när jag, efter flera veckor, besöker den här bloggen igen. Detta är ett av de konkreta minnena som jag kommer ha kvar efter den fantastiska tiden på den fantastiska skolan. Och även om det kändes jobbigt när man var tvungen att blogga efter varje arbetspass - det tog tid, bilderna hamnade åt fel håll och färgerna blev vrickade - så är jag nu glad för att lärarna tvingade oss att blogga. På det här sättet kan man lätt minnas tillbaka på tiden i skolan, och så har jag dessutom kommentarer från Ingrid och Karin, två av de lärarna jag kommer sakna mest, som alltid kommer finnas kvar - de försvinner inte som talade ord gör. *suck*
Jaja, ett litet minnesinlägg inför döva öron, men vem bryr sig, gör ju det här för mig själv, för att skriva av känslorna är ju effektivt... inte för att jag på något sätt tycker det är mindre sorgligt att sluta efter det här, så det var ju nödvändigt egentligen.
Nåja, vad gör man inte som är onödigt här i livet?